Jag hör, men lyssnar jag?

Äntligen. Imorgon börjar kongressen och det vibrerar av förväntningar i luften. Alldeles så här dagen före verkar känslan bekant, trots att detta blir min allra första. Det jag känner kan jämföras med att falla 100 m från en kran i Helsingborg - men med största skillnaden att jag nu vet att jag landar mjukt och på vägen sker det bästa för SSU.

Jag har verkligen längtat efter denna kongress och försökt att sätta mig in i hur jag skulle komma att känna dagen innan avfärd. Nu är den dagen kommen och nu vet jag hur det känns - det känns härligt.

När jag var på väg hem från jobbet på äldreboendet igår kväll, stannade jag till på avdelningen brevid min för att säga gonatt till de som fortfarande var vakna. Kurt, 85 år hoppade då ur sängen när han hörde min röst i korridoren och bad mig att stiga in, vilket jag med tunga steg också gjorde. Han beklagade sig som vanligt om ensamheten på hemmet, hur tungt allting kändes och hur tråkigt han hade det. Allt under ett par minuter, medan jag mest sneglade på klockan, längtade hem och nickade jakande för att få komma därifrån fortast möjligt utan att egentligen lyssna.

Tills han utbrast i tårar.
Jag nickade hastigt till. Vad hade hänt? Hade han ont?

Jag satt fortfarande lika tyst. Tills han tog min hand, kollade mig djupt i ögonen och sa: "Tack Simon. Tack för att du verkligen lyssnar på en gammal gubbe som mig. Det betyder så oerhört mycket ska du veta"

Då brast det nästan för mig också. Fan vad jag kände mig dålig. Det slutade med att jag med glädje stannade kvar på hans rum i över två timmar. Och jag lyssnade. På riktigt. Vi hade ett jätte fint samtal - han blev som en ny Kurt för mig.

Under den här kongressveckan måste vi alla lyssna på varandra. På riktigt.



Simon Karlsson Alm